Hej!
Vet inte var man ska börja om jag inte går tillbaka 6 månader.
Allt började egentligen när jag efter 11 år träffade en gammal flamma som min bästa vän då nyligen också fått kontakt med.
Vi bestämde träff på stranden alla 3 och skulle bara snacka lite skit och umgås en varm sommarkväll.
Jag och min tjejpolare satt och såg solnedgången när killkompisen kom.
Vi hade hur roligt som helst mindes tillbaka och pratade om tiden som passerat.
Jag och killkompisen bytade inte nr utan jag bestämde mig för att låta han uppsöka mig denna gången.
Trots allt växt med tiden och ändrats en hel del som person.
Det gick cirka 3 dagar, i bakhuvudet låg alltid frågan där om han skulle höra av sig och till sist gjorde han det.
Vi bestämde att ha en dejt/ filmkväll dagen efter.
Jag åkte utan några förväntningar och planer men när kvällen passerade och vi pratade och skrattade så var det nog familjärt med det hela och det slutade med att jag sov över.
Vill inte kalla mig själv lätt men då vi redan kände varandra på den punkten så gjorde det mig inte så mkt.
Vi umgicks i cirka två veckor rätt flitigt och allt kändes super bra, han var så öppen och glad för att få en andra chans tillsammans.
Jag bodde då i en andra hands lägenhet i en annan stad än honom.
Så det var en del pendlande.
Som sagt allt kändes bra men jag började känna mig konstig svullen och mkt illamående, trodde bara att mensen var påväg då jag givit upp all hopp om barn och försonats med tanken på att det gick för min del.
En vännina sa till mig att kolla ändå för säkerhetskull så jag gjorde det.
Kissade på 4 tester innan jag fattade att det va sant.
Ringde killen samma kväll och berättade, blev ett kort samtal då vi båda var överens om att smälta det.
Min första tanke var bara att det kommer aldrig funka.
Ska förklara varför förutom den stora anledningen att vi precis börjat träffas igen.
Jag bodde i en andra handslägenhet med 1 månads tid kvar på kontraktet, gick på soc och Arbetsförmedligen via ett praktik jobb som skulle ledigt till jobb men som 2 dagar innan smällen kom avbrutits.
Satt verkligen i kläm och snäll som han var erbjöd han att jag skulle flytta hem till honom för att försöka att få det att funka.
Han har en dotter sedan innan så jag såg att han var en bra ansvarsfull pappa. Vilket gjorde mig trygg.

Spola fram 6 månader så står jag nu här med en liten i magen som kommer om 3 månader och kan inte vara med denna mannen eller bo kvar.
Inte för att han inte är snäll och så utan för att på dessa 6 månader har MYCKET förändrats.

1. Han blev som en mussla när jag flyttade hit: inga åsikter, kommunicerar inte.
2. Han sitter i tvist med sin dotter all fokus finns där ( vilket jag har full förståelse för) .
3. Ömhet och kärleksbevis har förekommit 2 gånger. 1 gång verbalt och 1 gång fysiskt.
4. Han har inget intresse för den lilla i min mage. Aldrig varit med på kontroller eller ultraljud.

Vet inte om jag kanske har gör höga förväntningar men i mina ögon ska detta finnas 5 saker som iallafall visar att man har ett förhållande.
Ömhet, tillit, stöd, respekt och kommunikation.

Mina förhoppningar var kanske för höga men tycker egentligen inte det är mycket begärt.
Så nu sitter jag här mitt i natten och är så nervös inför morgondagen då jag ska ner till socialen och be om hjälp med lägenhet och annat.
Har nu i vecka försökt prata med honom och förklara gör honom vad som är fel vilket jag gjort 3 gånger innan utan framgång. Förstår att hans huvud är hos hans dotter att han vill att hon ska komma hem, därför tror jag att det är det bästa för oss alla 4.
Han har inte på en veckas tid sagt något, gjort något eller överhuvudtaget pratat med mig.

Håll tummarna för morgondagen.

Natti natti önskar pyret och jag.